Kön var så ofantligt lång så vi hamnade inte på själva glassrestaurangen, istället stallde vi oss i kön av förnedring, eller åtminstone kändes det så. Vi hamnade vid försäljningsluckan vid sidan av, därför valde jag den största, så jag inte heller skulle se så pjåkig ut.

såatteeee

* Jag slapp trängas med människor OCH vi kunde sitta exakt vart vi ville

* Jag fick minst en lika tjusig glass

* Jag fick behålla serveringsskålen

Jag skulle nog säga att det blev 1-0 till mig där faktiskt.

.

Måste bara säga att jag älskar det stadie i livet som jag är i just detta nu. Jag är inte ens 17 år, jag har sådana möjligheter och mina drömmar är inte heller förlorade. Jag är vuxen men samtidigt bara barnet. Jag plockar fram det vuxna när det behövs och barnsligheterna när jag känner för det. Om jag bara kunde beskriva den där känslan, det känns ungefär som om inget kan stoppa mig, fan vad jag älskar livet just nu.